snälla människor

Alltså jag kanske ska inse att livet inte är farligt. I sig.
Jag oroar miog för allt litet och stort. Vi tar idag:
Jag tänkte om det blir så att jag måste till vårdcentralen för att kolla om det är nått jag ska ha pencillin emot.
Happ, då tänker jag hur jag blir orolig och blir bedömd som cass och konstig av de som jobbar där. Och att de inte skulle kunna lugna mig om jag blir rädd- panikig.

Men sen förstår ni... var jag till konsum för att maten var slut. (jag ojjade mig i flera timmar för det och orkade eg inte. men sen åkte jag m bilen. och just när jag svänger ut på vägen möter jag min rektor på väg hem.. fan fan fan... och det går så fort att jag inte reflekterar riktigt förrens jag är förbi- försent att tuta... fan fan fan. men man må väl få handla...)
i alla fall... väl där på konsum så är de som jobbar där så jävla vänliga och kommer ihåg mig och ja... då känner man... kan de lugna mig så borde väl de på vc å kunna göra det?

och på jobbet är de så gulliga mot en när man ringer. mitt kära arbetslag faktiskt.
Och så fick jag lite sinova forte här på kvällen- även det mkt snällt. när jag gick över gården och hämtade det fick jag syn på två små skitsmå kattungar som var ute själv och då blev jag blödig i hjärtat för de kom fram och var så goa. fast undrear vart mattarna- hussarna var?

Om jag vågar lita på världen, vill jag det dådå? eller är det såp att ajg får ut nått dunkelt av att vara en såh här hare jämt?
frågan är faktiskt befogad då det gäller mig ... tror jag ibland...

Kanske är jag inte en av de snälla människorna. jag har ju inte alltid gjort bra saker. Det plågar mig som fan. förlåt förlåt förlåt.